Del 1

Del 2

Del 3: Efter förlossningen

Barnmorskan som tog rullstolen jag satt i rusade iväg med oss till special-bb, Andreas sprang efter med William och höll på att bli kvarlämnad vid hissarna för att barnmorskan hade för brått att trycka på knappen. Jag var jättetrött och sa så också, men fick till svar "Du kommer inte kunna sova nåt nu med alla hormoner och allt adrenalin i kroppen, hihi". Håll tyst tant, tänkte jag, klart som fan jag kan sova, har ju varit vaken i ett dygn!

Jo men visst...klockan nio, när hela sjukhuset började vakna ordentligt, hade jag fortfarande inte sovit en sekund.

Hela natten bara låg jag där och tittade på underverket, som några timmar tidigare varit inuti mig. Han bara låg så vackert och sov och ett tag fick han ligga och sova bredvid mig i sängen, bara så jag kunde få titta riktigt nära på miraklet som bestämt sig för att dela värld med mig.

När jag åt frukost började jag pinsamt nog gråta hejdlöst bland alla andra i fikarummet. Jag hade fått syn på lappen i plastbunken William låg i där det stod: Kön: Pojke Moder: Annika och jag blev så stolt att jag grät. Min pojke! Som är så lik sin pappa! Tusen tårar föll nog de första timmarna av Williams liv. 

Andreas blev väldigt orolig för mig när han kom lite senare på dagen, eftersom jag fortfarande var i ett slags efter-förlossning-koma samt att jag inte sovit något och att jag säkert var rödgråten efter frukosten.

Men allt gick bra, tills dagen de mätte gulsoten och det visade sig att han skulle få ligga i bilibed. Den natten var det värsta jag varit med om. 

Jag var trött och fick samtidigt baby-blues (ett tillstånd som brukar komma ca tre dagar efter förlossningen) och satt, efter en sömnlös natt med en bebis som hatade sin bilibed, och bara stirrade ut genom fönstret på gryningen med tårar som bara rann nerför kinderna, jag orkade inte ens gråta ordentligt.

Som tur var fanns det ett par fantastiska barnmorskor där som kunde ta William ett par timmar åt mig, så att jag fick äta frukost och sova några timmar. Det var allt som behövdes, efter det gick allt bara uppåt och när vi fick ta ur honom ur bilibeden sa jag: Jag vill hem!

Tre rumsgrannar hade jag avverkat på tiden jag varit där (alltså, de hade fått åka hem men inte jag) och jag var trött på utsikten och inte hade de femman på teven och ja, jag var trött på hela skiten. Gillar inte sjukhus. Min lycka över hemfärden var jättestor.

Även fast vi fick åka tillbaka efter helgen och ligga inne igen, så var det inte lika hemskt som om vi fått ligga kvar över helgen istället utan att få den där pausen hemma. När vi hade fått chansen att vara helt själva med WIlliam och inarbetat lite självförtroende och rutiner så kändes det tryggare att vara helt instängda och ensamma på sjukhuset.

Sen gick ju allt bra, och idag är det bara ett minne i raden av de andra, i historien om Williams födelse till jorden.