Jaha, då har det blivit min tur (Andreas) att skriva nånting på den här bloggen som min kära fässemö' har gjort.
Tyvärr vet jag inte riktigt vad jag ska skriva, som mannen i det här förhållandet så känns det inte så värst ansträngande att vänta barn. Annika har ju bra mycket mer att tänka på än vad jag har. Jag hjälper henne så gott jag kan och väntar på att mitt barn ska komma. Låter väldigt tråkigt, men det är ungefär så som det är. Visserligen känner jag mig extremt skyldig när Annika kramar toalettstolen vareviga morgon. "Vad har jag gjort med henne!?".

Ultraljudet som Annika nämnde tidigare var en underbar upplevelse! Jag vart helt lyrisk och ville veta med en gång vad det var för kön! Det såg ju så utvecklat ut redan! Hur som, jag/vi tog till vara på tillfället och tittade så mycket vi kunde, vi kommer ju inte få uppleva denna första ultraljudsundersökning en gång till!

//Andreas

Nu börjar jag tröttna på det ständiga illamåendet, förra veckan fick jag två dagar utan att kräkas och trodde att det äntligen hade gått över. Men nej, det kom tillbaka lika fort som det försvann. Postafen och illamående-armband (seaband) inköptes och trots det är illamåendet över mig som en våg så fort jag vaknar. Lägg till en elak förkylning på det och ni får en gravid kvinna som vill gömma sig under täcket hela dagen och inte kika fram förrän i december. Men jag hängde med Andreas vänner ut till Fjärsbo-en liten stuga mitt ute i ingenstans-och hade väldigt trevligt under midsommar ändå. Men jag tror nog jag var den som kände sig mest bakfull dagen efter även utan alkohol! Nu väntar jag bara på den morgonen jag kan gå upp och äta frukost utan att behöva sitta över toaletten i tio minuter innan. Men man ska väl inte klaga, nu vet jag ju iaf att barnet mår bra därinne, det borde det banne mig! =)

//Annika