Del 1

Del 2

Del 3: Efter förlossningen

Barnmorskan som tog rullstolen jag satt i rusade iväg med oss till special-bb, Andreas sprang efter med William och höll på att bli kvarlämnad vid hissarna för att barnmorskan hade för brått att trycka på knappen. Jag var jättetrött och sa så också, men fick till svar "Du kommer inte kunna sova nåt nu med alla hormoner och allt adrenalin i kroppen, hihi". Håll tyst tant, tänkte jag, klart som fan jag kan sova, har ju varit vaken i ett dygn!

Jo men visst...klockan nio, när hela sjukhuset började vakna ordentligt, hade jag fortfarande inte sovit en sekund.

Hela natten bara låg jag där och tittade på underverket, som några timmar tidigare varit inuti mig. Han bara låg så vackert och sov och ett tag fick han ligga och sova bredvid mig i sängen, bara så jag kunde få titta riktigt nära på miraklet som bestämt sig för att dela värld med mig.

När jag åt frukost började jag pinsamt nog gråta hejdlöst bland alla andra i fikarummet. Jag hade fått syn på lappen i plastbunken William låg i där det stod: Kön: Pojke Moder: Annika och jag blev så stolt att jag grät. Min pojke! Som är så lik sin pappa! Tusen tårar föll nog de första timmarna av Williams liv. 

Andreas blev väldigt orolig för mig när han kom lite senare på dagen, eftersom jag fortfarande var i ett slags efter-förlossning-koma samt att jag inte sovit något och att jag säkert var rödgråten efter frukosten.

Men allt gick bra, tills dagen de mätte gulsoten och det visade sig att han skulle få ligga i bilibed. Den natten var det värsta jag varit med om. 

Jag var trött och fick samtidigt baby-blues (ett tillstånd som brukar komma ca tre dagar efter förlossningen) och satt, efter en sömnlös natt med en bebis som hatade sin bilibed, och bara stirrade ut genom fönstret på gryningen med tårar som bara rann nerför kinderna, jag orkade inte ens gråta ordentligt.

Som tur var fanns det ett par fantastiska barnmorskor där som kunde ta William ett par timmar åt mig, så att jag fick äta frukost och sova några timmar. Det var allt som behövdes, efter det gick allt bara uppåt och när vi fick ta ur honom ur bilibeden sa jag: Jag vill hem!

Tre rumsgrannar hade jag avverkat på tiden jag varit där (alltså, de hade fått åka hem men inte jag) och jag var trött på utsikten och inte hade de femman på teven och ja, jag var trött på hela skiten. Gillar inte sjukhus. Min lycka över hemfärden var jättestor.

Även fast vi fick åka tillbaka efter helgen och ligga inne igen, så var det inte lika hemskt som om vi fått ligga kvar över helgen istället utan att få den där pausen hemma. När vi hade fått chansen att vara helt själva med WIlliam och inarbetat lite självförtroende och rutiner så kändes det tryggare att vara helt instängda och ensamma på sjukhuset.

Sen gick ju allt bra, och idag är det bara ett minne i raden av de andra, i historien om Williams födelse till jorden.

Sur dag idag, besök på bvc, William har gått upp till 5510 gram och är numera 58 cm lång! Allt annat var bra och så, nästa gång ska vi träffa läkare för 2-månaders kollen, den blir den 16 Januari.

Sen till det sura äpplet för dagen.

Vi har ju sökt soc. bidrag för den här månaden eftersom det blir så tajt med min låga inkomst osv. Så vi har fått ränna runt och skaffa en helvetes massa papper åt socialen från skattekontoret, kontoutdrag tre månader bakåt, specifikationer på hyra, lön, a.-kassa, föräldrapenning, csn, m.m

Och allt för att idag få beslutet: vi får 594 kronor.

ÄR DET ETT JÄVLA SKÄMT ELLER!???

Andreas busskort till Norrköping för kommande månad kostar 950:-, där rök våra sista pengar, och ändå har vi bara kunnat betala hyran och bredbandet den här månaden samt vårt lån. INGET ANNAT! Detta trots att vi fått extra pengar från Andreas mamma och min pappa den här månaden!

Soc betalar inte våra tillval (diskmaskin, tapeter och parkering) som går på trehundra extra till hyran varje månad. Därmed har vi bara 294 kronor kvar av det soc har gett oss. Sen har vi internet och telefon som soc också skiter i, det är cirka 400:- då har vi inga pengar kvar av de soc gett oss. Och då har vi fortfarande flera räkningar kvar (IKEA där vi köpte möbler för nästan ett år sen och bara har ett fåtal avbetalningar kvar, det skiter sig ju totalt nu, mina bb-räkningar och hyran för bröstpumpen lär vi inte kunna betala nu heller.)

Vi har sänkt amorteringen på lånet men det börjar inte verka förrän nästa månad, jag har ringt till diverse ställen för att skjuta fram förfallodatum till nästa månad också. Men hur i helvete ska vi klara av att betala dom+de nya räkningarna då med bara 594 kronor som hjälp från socialen?

Det här är första gången jag någonsin söker ekonomisk hjälp ifrån dom, har alltid klarat mig rätt bra själv annars, och det här är den hjälp man får? Vi kommer gå i personlig konkurs i februari. Det är fanimej nåt som är sant. Sverige som välfärdssamhälle där man tryggt kan skaffa familj. Helvete heller. 

Jag är bara väldigt sur och ledsen idag, vi har en så stram ekonomi att vi sällan unnar oss någonting över hundralappen varje månad, allt går till mat och räkningar samt saker till William. Den här månaden är den enda som vi gjort något riktigt speciellt då Andreas fått gå på Art of Fighters för 300:- och vi har rest till släkten över jul. Ska vi inte ens kunna unna oss det lilla? Kan inte socialen ens ta hänsyn till att det är jul samt nyår och att det kostar extra att hushålla just den månaden? Tydligen inte.  Nu ska jag gå och njuta av att jag i alla fall har kärlek att slösa på min lilla familj.

Ha en god fortsättning allihopa! =)