Ja, kärleken är blind, hade jag inte fattat det uttrycket innan så fattar jag det nu. Äkta, ren kärlek är blind för allt negativt. Att William bajsar konstant, kissar ner hela mig vid skötbordet..och sen ler! Att han kräver passning 24 timmar om dygnet och amning var tredje timma (fast om han får bestämma blir det varje timma) och att han fiser som en häst som levt på ruttna ägg i tre dagar, ja allt det, som är kvaliteér som--om de hade suttit på en vuxen karl som raggar på dig på krogen--hade skrämt iväg vem som helst femtio mil bort. Men när de tillhör ens egen lilla skrutt gör de ingenting!

När jag på BB spenderat en lång stund med att vänta på att William skulle bajsa klart där han låg naken på skötbordet, torkat honom ren bara för att få vänta en gång till när han bestämde sig för att kissa ännu en gång, torkat honom fläckfri och torr och sattit på blöjan, bara för att lyfta upp skrutten, gå in på rummet och höra ifrån den lilla baken: Prrrrffffffsplash...och därmed genast vända tillbaka till skötbordet, då var det enda jag gjorde att skratta. Jag har skrattat så många gånger vid skötbordet att jag inte minns dem alla.

Kärleken är blind, och bebisbajs är beviset.