Jag har kommit att tänka på att jag inte reflekterat så mycket över det här med att vara gravid riktigt. Alltså, det har känts så naturligt att ha en liten sparkande sak i magen att det inte varit nån källa till förundran varje dag. Nu däremot, när det börjar närma sig att den snart kommer ut och hälsar, så börjar jag tänka mer och mer på att den inte ligger tryggt inne i mig så länge till. Och på hur lustigt det hela egentligen är...lite Alien-känsla över det faktiskt. Men ändå..ändå så känns det så himla naturligt alltihop.

Jag är också så väldans stolt över min kropp..inte på det ytliga sättet, nej på det rent fysiska planet. Min kropp har ju helt på egen hand skött den här graviditeten på ett alldeles utmärkt sätt. För första gången känner jag det som att "jag", alltså min sk. själ/ande, och min kropp, är två helt olika entiteter. Jag själv har ju inte haft någon chans att påverka hur min kropp har skött allt med bebisen. Visst, jag har själv gjort att jag slutat röka, dricka alkohol (vilket jag iofs inte gjorde mycket innan heller), ätit hälsosamt osv.osv Men jag har inte på långa vägar haft någon makt över att livmodern tänjt ut sig till plats för barnet, att brösten förberett sig för mjölkproduktion, att navelsträngen gett barnet all näring den behöver m.m Det har min fantastiska kropp klarat så bra helt på egen hand. Är det inte underbart?