Ja vad säger man egentligen?

Har suttit och funderat på det absolut bästa inlägget att skriva nu när det största som någonsin kunnat hända har hänt. Nu när jag har så mycket att säga räcker orden inte till.

Ett inlägg är i vilket fall som helst inte tillräckligt.

I det här ska jag svara på en av de vanligaste frågorna: Hur känns det nu?

 Hur känns det att vara mamma?

Man ska inte svara en fråga med en fråga, men jag gör det iaf: Är det möjligt att älska så här mycket? Är det möjligt att frukta så här mycket? Kan man verkligen få privilegiet av att uppleva detta, det största av livets mirakel?

Varje gång jag måste ta upp och väcka William för att amma genomsyras jag av en sån lycka och kärlek över att få hålla honom i min famn igen. Känslan av det första mötet, då han lades på min mage, skrikandes och kladdig, är något jag aldrig kommer glömma, ett minne jag inte kan tänka på utan att hela mitt väsen berörs. 

Jag är oerhört stolt över min son, som trots sin för tidiga födelse imponerat och hänfört barnmorskorna från första stund. Han äter som en häst och är lugn som en filbunke, kort och gott, han är en dröm.

Det är nästan overkligt att han faktiskt är sann. Det är svårt att verkligen begripa att han är här, på riktigt, med oss.

Vill också tacka för alla 'grattis' och 'lycka till', Andreas har hållt mig uppdaterad om blogg-aktiviteten och det har värmt mitt hjärta när jag legat på bb.