Mamma skickade blomsterbud,en riktigt vacker bukett!

Så fick William sin första present från sin mormor(sen han föddes iaf), 1000:- att lägga på bara William, så underbart för oss nu när det behövs en en hel del extra saker tack vare hans tidiga födsel. 

Sen kom ju Williams Farfar och Farbror på besök den korta tiden vi fick vara hemma och en vacker blomma följde med där också.

De står på en byrå vi fick av Helene, Andreas pappas flickvän, precis det som behövdes för alla hans kläder och diverse!!

Till vänster är en nalle han också fick och en handdocka (fåret) som hans farbror hade köpt till honom. Med detta kom också ett skötbord med en massa tillbehör och en hel del gosedjur, kläder och prydnader. Vi fick liknande saker ifrån Williams farmor också, samt tusen kronor från henne till nödfall!

Kan han bli mer bortskämd vår underbara son?

Jag har bestämt mig för att dela in förlossningsberättelsen i tre delar: Före, under och efter.

Först lite fakta i sammandrag:

36 veckor exakt var jag gången

25 timmar tog förlossningen sammanlagt, från den allra första sammandragningen.

5 timmar från ankomsten till BB var det klart

5 cm öppen var jag när vi kom till BB

00.04 fick jag en Eda

01.50 satte krystvärkarna igång

02.46 kom han

3250 gram vägde han

50cm lång var han

2 stygn sa hon, 10 tror jag det var egentligen, sattes

05.32 kommer vi upp till special BB

Före förlossningen:

Den första sammandragningen kom runt 02.00 på natten till den 18 November.Jag oroade mig inte så mycket över det, då jag känt av lite sammandragningar ibland. Fick sova lite mellan 4-6 och efter en kisspaus till 8 på morgonen. Efter dusch och frukost lägger jag mig i sängen i gästrummet där Andreas sitter och spelar. Känner att sammandragningarna fortfarande är igång...mysko tänker jag, jag gör ett test. Efter en sammandragning: 

Andreas, vad är klockan?

-10.00

Efter nästa:

Vad är klockan?

-fem över

Nu då?

-tio över

Och nu?

- kvart över

Andreas, vad är klockan nu?

- tjugo över

Shit.

Går på toa och ser att slemproppen gått, nu är den rödstrimmig.

- Andreaaas!!

Vad är det? säger han när han kikar runt dörren till toaletten. Jag gråter och säger att du får nog packa väskan för vårt barn verkar inte vänta längre.

Har vi någonsin lett så stort förut?

Han börjar packa och ringer Johan för att se om han kan skjutsa oss. Sen ringer jag förlossningen och får rådet att vila så mycket jag kan och en varning om att det kan klinga av helt och inte bli något alls.

Dagen går, med värkar som kommer med c.a fem minuters mellanrum. Mot kvällen blir de dock lite oregelbundna, tre, fem och sju minuter kan passera emellan dem nu.

Jag badar ett par gånger, men tycker det är jobbigt att andas och jag blir lite yr av värmen. Andreas gör en provisorisk värmepåse av en socka och ris, som används flitigt på korsryggen. Vi äter godis och ser på Seven tills jag inte orkar mycket mer av smärtan.

Jag ringer igen till förlossningen och säger som det är, att sammandragningarna är starkare nu men kommer oregelbundet, barnmorskan jag pratar med då låter sur och tvär och tycker att jag inte alls ska komma in, hon låter faktiskt som att jag är jobbig och onödig och som att jag tar upp hennes värdefulla tid. Jaja, jag ger med mig: Jag kan väl försöka ett tag till då...ta ett bad igen eller nåt..

Så det är bara att hoppa i ett bad, Andreas får klocka värkarna vilket bara styrker deras oregelbundenhet. Skit också.

Vi försöker så gå och lägga oss, Andreas är jättetrött, jag är jättetrött men vet att jag kommer inte få sova alls, inte med värkar var femte-ungefär minut. Andreas är så påväg in i sömnens underbara land då jag går upp för att gå på toa en sista gång innan jag försöker sova på riktigt.

Shit, shit shit, ja inte riktigt skit...men blod. Mycket blod. Skräcken rinner igenom mig, ska jag förlora barnet nu? Är det ett missfall jag upplever?

Jag säger inget till Andreas men ropar dit honom. Han ser också hur mycket jag blöder, undrar vad han tänkte då? Han såg rätt blek ut.

Jag ringer iaf igen och får prata med en barnmorska som precis gått på sitt pass. Kom in, kom in säger hon efter jag gett henne en kort redovisning av dagen. Så vi ringer Johan som kommer strax därefter, spända och nervösa tar vi oss så nerför trapporna och ut i kvällen...kommer vi komma hem med ett barn nästa gång??? 

Den allra sista magbilden! v. 36+0

Vår lilla pojke har gulsot, nyföddhetsgulsot.

Han har fått ligga i solbädd på BB t.o.m lördagen den  22 Nov, då fick vi åka hem och komma tillbaka på måndagen, proverna visade tyvärr då att hans värden inte gått ner och vi lades in för att sola ytterligare, då var hans värde 313 och gränsen för honom ligger på 300. Den 25 nov tog de prover på morgonen som visade att det gått ner, 290 låg det på nu. Sen klockan 22 den 25 Nov fick han komma ur solbädden, hans värde på morgonen den 26 var runt 270 och vi fick återigen åka hem.

Så på fredag ska vi dit igen och prova värdet. Jag är så spänd och nervös över detta att jag inte kan slappna av och njuta av att vara hemma. Ingen idé att planera något för imorgon eller helgen då detta kan gå helt i stöpet. Jättejobbigt.

Visserligen är gulsoten inte något livshotande, sålänge man gör något åt det (alltså solar). Men det är ändå som ett slag i magen att behöva lägga sitt barn i en bädd utan att få plocka upp honom när han är ledsen och bara vill ha mammas närhet, eller när han är vaken och tittar runt nyfiket på sin nya värld. Nej, då ska han ligga i en liten kokong och bli belyst för glatta livet.

Första natten han låg i den var nog värst, det var tre dagar efter förlossningen så jag fick en släng av baby blues precis samtidigt. Och han hatade den där bädden. Jag hatade den där bädden. Jag hade inte sovit som jag borde och fick vaka hela natten för att han var så rastlös. Amningen funkade inte riktigt och jag hade en granne i rummet så jag kunde inte riktigt trösta honom ordentligt heller. Till slut satt jag då gryningen kom och höll mitt lillfinger i hans mun för honom att snutta på, samtidigt som jag som i koma satt och tittade ut över sjukhusområdet med tårar rullande nerför kinderna. Det var det värsta jag någonsin varit med om. Mitt hjärta har aldrig tidigare känts så tungt som då.

Till slut bad jag barnmorskorna ta honom en stund så jag kunde gå och äta frukost. De erbjöd sig att passa honom längre så jag kunde sova lite och vad jag sov, jag sov mer än tre timmar och vaknade, fortfarande ledsen men lugnare och utvilad. Andreas hade då kommit en timme tidigare och hade matat honom med ersättning. Vad jag behövde honom just då! Vad mycket tre timmars sömn kan göra! Efter det har det ju gått bra att ha honom i solbädden, fast det fortfarande är jobbigt och frustrerande.

Så önska oss lycka till imorgon, då vi klockan 13.30 ska få vår dom: Ska vi sola eller får vi äntligen åka hem på riktigt? 

Uv bädden...ser ut som ett UFO. eller UFI: Unidentified Flying Infant