Vår lilla pojke har gulsot, nyföddhetsgulsot.

Han har fått ligga i solbädd på BB t.o.m lördagen den  22 Nov, då fick vi åka hem och komma tillbaka på måndagen, proverna visade tyvärr då att hans värden inte gått ner och vi lades in för att sola ytterligare, då var hans värde 313 och gränsen för honom ligger på 300. Den 25 nov tog de prover på morgonen som visade att det gått ner, 290 låg det på nu. Sen klockan 22 den 25 Nov fick han komma ur solbädden, hans värde på morgonen den 26 var runt 270 och vi fick återigen åka hem.

Så på fredag ska vi dit igen och prova värdet. Jag är så spänd och nervös över detta att jag inte kan slappna av och njuta av att vara hemma. Ingen idé att planera något för imorgon eller helgen då detta kan gå helt i stöpet. Jättejobbigt.

Visserligen är gulsoten inte något livshotande, sålänge man gör något åt det (alltså solar). Men det är ändå som ett slag i magen att behöva lägga sitt barn i en bädd utan att få plocka upp honom när han är ledsen och bara vill ha mammas närhet, eller när han är vaken och tittar runt nyfiket på sin nya värld. Nej, då ska han ligga i en liten kokong och bli belyst för glatta livet.

Första natten han låg i den var nog värst, det var tre dagar efter förlossningen så jag fick en släng av baby blues precis samtidigt. Och han hatade den där bädden. Jag hatade den där bädden. Jag hade inte sovit som jag borde och fick vaka hela natten för att han var så rastlös. Amningen funkade inte riktigt och jag hade en granne i rummet så jag kunde inte riktigt trösta honom ordentligt heller. Till slut satt jag då gryningen kom och höll mitt lillfinger i hans mun för honom att snutta på, samtidigt som jag som i koma satt och tittade ut över sjukhusområdet med tårar rullande nerför kinderna. Det var det värsta jag någonsin varit med om. Mitt hjärta har aldrig tidigare känts så tungt som då.

Till slut bad jag barnmorskorna ta honom en stund så jag kunde gå och äta frukost. De erbjöd sig att passa honom längre så jag kunde sova lite och vad jag sov, jag sov mer än tre timmar och vaknade, fortfarande ledsen men lugnare och utvilad. Andreas hade då kommit en timme tidigare och hade matat honom med ersättning. Vad jag behövde honom just då! Vad mycket tre timmars sömn kan göra! Efter det har det ju gått bra att ha honom i solbädden, fast det fortfarande är jobbigt och frustrerande.

Så önska oss lycka till imorgon, då vi klockan 13.30 ska få vår dom: Ska vi sola eller får vi äntligen åka hem på riktigt? 

Uv bädden...ser ut som ett UFO. eller UFI: Unidentified Flying Infant

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag flyttar!   Efter att ha sett Andreas blogg som han gör på wordpress.com, som har flera funktioner som jag saknat på bloggagratis, så har jag bestämt mig för att flytta över till den också. Jag vet ännu inte om jag kommer vara kvar här också och k...

BVC Besök idag, 6090 gram, 60,5 cm lång och barnläkaren sa att allt var fint på honom och blev imponerad när han försökte krypa iväg för henne på skötbordet! =D   Äntligen klar med tentan idag, den var tuff, men jag fick mycket hjälp av att diskuter...

Ja då har William vänt sig från mage till rygg. På riktigt, utan hjälp eller fusk. Och vi missar det med kameran! Andreas var påväg att filma igår kväll när han vände sig för tredje gången i soffan, men stängde av precis innan för han var påväg åt fe...

Vem där?     Bara William såklart! (Och hans knäppa pappa!)     ...

Han fick till ett sånt fantastisk leende i babygymmet, tur att jag lyckades fånga ett av dom på bild, söt min pojke är!   Mysa med pappa = det bästa som finns =)     ...