Del 1

Då kommer så fortsättningen: delen som utspelar sig under förlossningen, den här delen är den som mest lär tas med en nypa salt. Den är också det längsta inlägget i blogghistorien. Tänk på att det här är endast min uppfattning om de händelser som utspelade sig och det är inte säkert att jag minns helt korrekt eller återger dem i rätt ordning. 

Ändå...är det här min version av natten då William kom till världen utanför.

Jag fick lägga mig direkt när vi kom upp med CTG bälte runt midjan så vi kunde se på en skärm när en värk kom och hur bebisens hjärta slog. Barnmorskan lämnade så oss ensamma en stund och vi tog oss igenom flera värkar innan hon kom tillbaka och kände efter om jag var något öppen. "Oj oj, fem centimeter öppen är du, vilket jobb ni har gjort hemma! Det blir nog en bebis ikväll ska ni se!" sa hon. Jag började såklart störttjuta över detta, lyckotårar självklart, och vände mig till Andreas och sa "Vi får en bebis ikväll älskling" eller nåt i den stilen.

Så pratade jag och barnmorskan om vårat förlossningsbrev och hon försökte locka mig till att prova sterila kvaddlar, vilket jag inte alls var pepp på som hon märkte och lät mig vara. Däremot peppade hon mig mer att prova på lustgas och några värkar senare fick vi ringa in henne igen för att sätta på den.

Jag hade ont nu. Riktigt jävla ont. Jag provade lustgasen men fy fan, jag bad om en EDA direkt för jag visste ju att det brukade ta tid att få den. Lustgasen iaf, till att börja med trodde jag att jag skulle svimma när jag först tog den. Jag kände hur hela jag domnade bort och det enda jag kunde tänka var "svimma inte för då kanske det blir kejsarsnitt, du kan inte föda barn om du har svimmat, och Andreas skulle bli så orolig." Jag piggnade till när värken var över och jag kunde ta bort masken, men gasen luktade så illa så de tog bort själva masken och jag fick andas direkt i stålröret som gasen kom ifrån. "Bit inte i den bara för då förlorar du alla tänder" varnade barnmorskan. Och det var nog det enda dom tjatade om alla värkar därefter också, hon och Andreas alltså. "Håll käften om att bita på den jädra stålgrejen" hade jag lust att säga..och sa kanske också...

Någon gång då jag andades gasen kände jag också att det var lämpligt att vända mig mot Andreas och säga "Luke..I am your father". Hehehe. Jag tog mig igenom de jobbiga värkarna bara genom att andas samtidigt som jag tittade Andreas djupt i ögonen, de höll mig kvar och höll mig stadig och lugn.

Sen kom narkosläkaren och skulle sätta EDAn. När han spritade mig på ryggen med den kalla steriliseringsvätskan var det jätteskönt! Jag sa det och då drog han ett par gånger extra, barnmorskorna skrattade åt mig och tänkte att de kunde köra sterilisering istället för en EDA. =D

Det gjorde ont när han satte EDAn, inte djävulskt ont, mer irriterande ont. Men när den tog..gud i himlen så skönt det var!

Så, preppad med EDA och lite extra lustgas blev jag flummig som få, jag minns inte riktigt längre vad jag sa och gjorde..men jag tror jag suktade efter glass jag fått av barnmorskan och att jag drog några dåliga skämt...

Andreas satt och matade mig med glass och gav mig vatten när jag behövde...men inte kunde han sänka glaset så inte sugröret böjde sig! Haha, det var nog det enda jag fann irriterande under förlossningen...sänk glaset för bövelen! =D Vi fick mycket beröm under tiden, för att barnets hjärtljud var så starka genom det hela, när de normalt sjunker under värkarna.

Sen minns jag inte så mycket förrän krystvärkarna satt igång, vilket var strax efter. Jag var tvungen att andas mig igenom så många jag orkade, för bebisen var inte helt nere med huvudet. Det var tufft att stå emot den kraften som kom då. Riktigt tufft. 

Vi fick sätta oss på en pall, som jag önskat, och prova det en stund. Men sen när barnmorskan bad mig lägga mig igen tog jag tacksamt emot sängen.

Nu började det på riktigt.

Andreas satt vid min sida och höll mig i handen medan jag fick krysta på ordentligt. Efter ett tag sa barnmorskan något som fick mig att förstå att Andreas faktiskt tittade på när huvudet kikade ut och in under värkarna. "Va!? Tittar du!?" Var min kommentar på det. Inte så mycket för att jag inte ville att han skulle titta, utan mer för att jag inte trodde han skulle vilja/våga göra det. Sen längre fram kände han på huvudet när det var påväg ut. Barnmorskan frågade om jag ville göra detsamma, men jag stenvägrade. Skulle jag gjort det skulle jag tappat koncentrationen för att krysta kände jag, och jag ångrar inte att jag inte gjorde det än idag. 

Jag minns även att någonstans mitt i alltihopa blev jag otroligt hungrig..och skrek efter en stek...

Så efter flera smärtsamma och jobbiga värkar kände jag att tog jag bara i ordentligt så skulle huvudet vara ute. Jag kände det genom att nu gjorde det riktigt ont även mellan värkarna, för att huvudet låg där det låg, precis på kanten. Så jag tänkte att jag borde banne mig ta i så att han kommer ut nån gång för det gör för ont! Men då kom också skräcken: "Jag är jätterädd för att spricka!" Var det enda jag skrek genom tårarna. Barnmorskan sa att hon visste det, men att det var lugnt, det var bara att krysta och det skulle gå bra. Då kände jag att även fast jag var livrädd för att spricka ordentligt, även fast det gjorde nåt fasligt ont och tryckte överallt, även fast det kanske inte skulle gå på nästa försök så var jag tvungen att ta i så mycket jag bara kunde. Och i nästa värk gjorde jag det, och det gick inte. Sen fick jag vänta en evighet på nästa värk (jag minns att de funderade på att sätta värkstimulerande på mig). Tack vare den långa smärtsamma väntan på nästa värk bestämde jag mig för att jag inte orkade en sån väntan till, och tog i för kung och fosterland när nästa väl kom. Och ut kom han, de lirkade lite med axlarna, vilket var mer än otrevligt, och sen kom han ut.

Han skrek jättehögt (förmodligen för att han var tvungen att ha på sig två fula sjukhusmössor det första han fick) och han var kladdig, som om han hade dragit ett limstift över hela sin kropp. Jag sa det också, "Han är ju jättekladdig" sa jag skrattandes, för jag var så glad över att det inte kändes så hemskt och äckligt som jag trott det skulle. Han var bara kladdig helt enkelt.

Snabbt som ögat sa jag högt "Andreas, vill du kolla vilket kön det är?", mest för att inte riskera att nån av barnmorskorna där gjorde det. Och han bytte sida, kikade under filtarna..."Jag tror det är en pojke" Jag bara skrattade, "Tror? Stackars honom om hans paket är så litet att du inte ser vad han är!"

Då lyfte barnmorskan upp honom i luften så vi båda kunde se ordentligt , det var en pojke. En jättefin, skitförbannad liten son!

Sen tyckte jag det tog väldans lång tid för moderkakan att komma ut och sa nåt i stil med "Ska inte den komma snart?". Barnmorskan tipsade oss om att massera mina bröstvårtor så skulle den nog komma ut. Sen var det bara en krystning så var den ute, gjorde inte ont, var inte obehagligt eller nåt.

Så fick Andreas klippa navelsträngen, ta kort på moderkakan (som vi döpte till Johan) och jag fick amma vår son William för första gången. Just ja, namnet, vi sa först Alvin när barnmorskan frågade om vi hade något namn, men sen, när vi fick vara själva på rummet, sa Andreas att William..det var nåt som ploppat upp i hans huvud där och då. Och jag tyckte det kändes så rätt...så William blev det sen. =)

Barnmorskan sydde mig och gav oss beröm för att vi varit så duktiga. Hon sa att det syndes att vi verkligen älskar varandra, för så som vi hade kontakt hela förlossningen och när jag tittade Andreas i ögonen så som jag gjorde. Hon avslöjade då att hon visste att det skulle bli en pojke, för hon förlöste nästan bara pojkar, endast sällan hade en flicka blivit född då hon varit med sa hon. Lustigt. 

Jag fick sen duscha medan Andreas fick klä på vår son för första gången. Sen fick vi vänta en timme på grattisfikat och nästan två på att få komma till BB! Det hade vällt in folk under tiden vi var där, så alla var fullt upptagna med andra. När vi ringde efter någon strax efter fyra för att fråga om de kom från BB nån gång för att hämta oss som vår barnmorska sagt de skulle, kom en annan vresig barnmorska som sa "Hon är upptagen och kan inte gå med er." "Nej vi vet" sa jag "Hon sa att hon skulle fixa så att någon från BB kom och hämtade oss istället." "Ja men hon är upptagen och kan inte ens komma in hit." "Nej jag vet hon sa det men hon sa att hon istället skulle ringa till BB så att någon kom ner hit och hämtade oss utan att hon följde med oss dit." "Jaha, ja jag ska gå och se efter om hon ringt nån."

Tack...kärring...

Sen kom vår barnmorska iaf, med en från BB, gav oss varsin kram och grattade oss. Jag fick sätta mig i en rullstol och Andreas tog William i den där lilla plastlådan på hjul och vi begav oss till special-BB.

 

Josefine

1 december 2008 12:48

"Luke I am your father" ha ha, det var nog det roligaste jag läst på länge :D

 

Maglin

1 december 2008 15:09

Lade ut lite bilder från helgen.
http://maglin.bloggagratis.se/2008/12/01/1156359-inga-ord-bara-en-bild/
Alla finns så klart i original så skrik till om ni vill ha nån

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag flyttar!   Efter att ha sett Andreas blogg som han gör på wordpress.com, som har flera funktioner som jag saknat på bloggagratis, så har jag bestämt mig för att flytta över till den också. Jag vet ännu inte om jag kommer vara kvar här också och k...

BVC Besök idag, 6090 gram, 60,5 cm lång och barnläkaren sa att allt var fint på honom och blev imponerad när han försökte krypa iväg för henne på skötbordet! =D   Äntligen klar med tentan idag, den var tuff, men jag fick mycket hjälp av att diskuter...

Ja då har William vänt sig från mage till rygg. På riktigt, utan hjälp eller fusk. Och vi missar det med kameran! Andreas var påväg att filma igår kväll när han vände sig för tredje gången i soffan, men stängde av precis innan för han var påväg åt fe...

Vem där?     Bara William såklart! (Och hans knäppa pappa!)     ...

Han fick till ett sånt fantastisk leende i babygymmet, tur att jag lyckades fånga ett av dom på bild, söt min pojke är!   Mysa med pappa = det bästa som finns =)     ...