Berättade för mamma idag om mitt utbrott som jag fick mot Andreas en dag för någon vecka sedan. Hade bett honom vattna blommorna då de var på väg mot en säker och plågsam död annars. Lite senare på kvällen är jag på väg ut på balkongen med mackor i händerna och ser att de inte blivit vattnade än. Blir lite sur och tänker att det inte är någon idé att be honom igen då han säkert bara säger "Ja jag gör det" och sen gör det om tre dagar då mina kära blommor säkert är av det där torra, bruna, döda slaget. Så jag tänker att jag ska göra det själv, det är ju bara att ta vattenkannan, fylla på med vatten och vattna. Så jag tar mackorna i ena handen och kannan i den andra, fyller på med vatten och ska sedan försöka kila ner pipen under de tjocka bladen på den första blomman. Då tappar jag såklart vattenkannan...och vatten far över hela golvet. Jag blir skitförbannad (mest på mig själv) och går in till Andreas vid datorn och skriker med gråten i halsen: VARFÖR VATTNADE DU INTE BLOMMORNA SOM JAG BAD DIG? Smäller sen igen dörren efter mig och hämtar en handduk.

Efter ett par sekunder kommer Andreas ut och frågar vad som skett. När jag förklarar att tack vare att han inte gjort det han skulle så har det orsakat att jag försöker mig på det själv, vilket såklart resulterar i katastrof. Alltså..allt är hans fel..typ.

Eller som han sa: Så...du skäller på mig för att du lyckats klantat till det?

Eller som mamma sa efter min återberättelse: Du måste vara väldigt intressant att leva med.

//Katastrof-Annika