I dag har jag lärt mig

Att jag är alldeles för stressad för mitt eget bästa

Att Andreas är helt underbar, fast det visste jag ju redan

Att man kan bli väldigt väldigt rädd, väldigt väldigt fort.

Att "ta det lugnt" oftast innebär att "göra mer än man har tid med"

Att Johan och Fia är vänner värda sin vikt i guld.

Att kräftor inte är så mycket kött i, mest bara spad.

Att barnmorskor inte tar i hand ordentligt, men att läkare kompenserar för det.

Att allt löser sig till slut.

Jag och Andreas tänkte äta kräftor idag, så vi cyklade efter frukost till Tornby för att kika på Shape och handla på nån av de större affärerna där.

Hade haft ont i sidan av magen sen morgonen, men tänkte att det kanske var gaser och lät det bero.

Vi cyklade upp, gick på Shape och tittade, fan vad myckt snygga saker som fanns där, jag har fått många ideér till vårt hem, och Andreas hade en hel del också, tyvärr hade de lampor han tänkte visa mig där tagit slut, men vi får väl hoppas att de tar in flera tills vi har pengar och kan köpa oss lite saker. Vi hittade iaf två värmeljushållare på höga fötter som vi tänker skaffa till köksbordet där, samt ett duschdraperi med en Andy-Warhole-färgad Mona Lisa. Dit kommer vi nog gå fler gånger, de hade bra priser och snygga grejer så IKEA is challenged. =)

Sen åkte vi till Willys för att handla, men kräft-utbudet hade blivit länsat, så för det åkte vi till Coop precis bredvid. Efter att Andreas sprungit in och handlat skulle vi ta oss hem, och det var då det gjorde så jäklans ont att jag knappt trodde jag skullet a mig upp på cykeln. Det värkte i hela sidan av magen och strålade både bak mot ryggen och mot mitten av magen.

Efter en lång och plågsam cykeltur hem ringde jag sjukvårdsupplysningen för att se vad jag borde göra. Tänk om det var blindtarmen (fast det ska va på höger sida har jag hört), eller gallsten, eller tarmvred, eller värkar? Jag får höra att jag borde fått numret till förlossningen (vilket jag inte fått, tror min BM är lite slarvig) och skall ringa dit. Så när jag ringer dit får jag bara några korta frågor som: när är du född, vilken vecka är du i, gör det ont hela tiden, vilken sida och blöder du? Det senaste gjorde jag ju inte, vilket jag såg som ett gott tecken. Men så säger hon att jag borde åka in, jag frågar efter taxi eller om jag kan åka buss och hon säger "Nej nej, ta inte buss det är inte bra, kan du inte fråga någon som kan skjutsa dig?". Visst säger jag, lägger på och ber Andreas ringa Johan, samtidigt som jag bryter ihop.

Jag fick en sån attack av panik att jag trodde jag skulle förvandlas till en liten pöl där jag stod. Andreas fick hålla om mig hårt ett långt tag så jag kunde lugna ner mig, det var verkligen jobbigt. Sen ringde jag mamma och berättade att vi var tvugna att åka in. Johan hade tydligen rusat för att komma snabbare till oss, och vi bröt nog en del lagar på väg till förlossningen. Men när vi kom dit tog dom det lugnt och en sköterska tog urinprov och blodtryck, sen kom en annan och kollade hjärtljuden, som efter mycket letande hittades. Andreas såg väldigt lycklig ut då iaf, eftersom han missat tiden hos BM när hon lyssnade.

Sen fick jag tre olika glas, ett med äppeljuice, ett med nån röd saft och ett med vatten, och ett McDonalds-sugrör, och vi åt mackor Andreas tagit med sig, vi hade ju inte hunnit äta nåt sen frukost och nu var hon närmare fem! Vi fick ligga i över en timme och vänta på läkaren som skulle komma, vilket gjorde mig väldigt lugn, finns det andra som är mer akuta än mig är ju det ett gott tecken!

Under tiden pillade Andreas på allt som fanns, tratten, sängen, nån manick, kollade i skåpen, slängde papper omkring sig, fyllde på vatten till mig och hade rätt så kul trots situationen. Vi spekulerade i om Cd-spelaren var en dold FRA-avlyssnings grej och jag gick på toaletten typ 20 gånger.

Sen kom då äntligen läkaren, klämde lite, knackade mig på revbenen, lyfte benen och ja allt med det ena och det andra. Sen sa han att det förmodligen bara var musklerna som var ömma, för allt annat var så bra som det kunde vara. Vi fick åka hem, och det var väl det bästa jag kunde fått höra. Take two and call me in the morning typ.

Sen kom Johan och hämtade oss, och vi blev bjudna på pannbiff med potatis, vilket var rena gudagåvan för oss två vid det här laget, hungriga som vi var efter allt. Sen fick vi skjuts hem och vi tog det bara lugnt resten av kvällen, vi åt våra kära kräftor, som trots sitt namn inte alls var Jumbo, vi tittade på Wanted och sen satt vi uppe till skamligt sent innan vi gick och la oss. Jag läste då Martina-koden som jag fått låna av Fia, och Andreas läste i Två nötcreme och en moviebox. Tydligen stod Filip och Fredriks nummer däri, och jag skickade ett sms till Fredriks nummer. Jag skrev: Hej. Vi gillar er bok. Tack. =)

Lite senare får jag ett svar:

Puss!

*asgarv* bästa avslutningen på en kaos-fylld dag.

Vecka 21+4, en bebbe som stannar kvar ett tag till!

//Annika